michaelajohanssonx

Här var mina smärtsamma dagar, här var mina lyckostunder. Här har nog det mesta varit.
Skrivit inlägg då tårarna fallit på tangentbordet och även när datorn studsade för jag skattat så mycket. 
Men kände efter mycket om och men att det kanske är dags att gå vidare en stund nu. 
Lämna framför allt de jobbiga stunderna, iallafall de flesta av dem. 
Ja jag vet att det bara är en blogg. Varför göra det till en stor grej va? 
Men ni som känner mig vet vad bloggen har betytt för mig. Det har varit en terapi när ingen annan ville lyssna eller när jag ens kunde prata. 
Bara för att jag byter blogg nu och gör en re-start betyder inte det att alla problem försvinner. Det är inte det. 
Men tror nog det är dags att lämna de värsta tonårsdagarna. Iallafall för en stund, kanske kommer tillbaka i framtiden igen. 
Mitt liv är inget som det var för fem år sen när jag startade bloggen.

Finns numera på; www.nouw.com/michaelajohanssonn

Vi ses nog snart igen! ♥

 

Hej där någon.
I skrivande stund är klockan 01:54 och egentligen borde jag nog sova med tanke på att larmet är satt på 06:00, men jag kan inte. Jag kan inte sova på grund av smärta och tankar som svävar i mitt huvud. Så istället valde jag att göra det jag är bäst på, skriva av mig, och denna gång inte i min dagbok, utan här.
Jag gick in på google, jag skrev in mitt sökord och började kolla på youtube-klipp från när andra kvinnor berättar om sina liv. Mitt sökord?
"ENDOMETRIOS".
Det är på grund av det ordet jag har ont och att tankarna svävar runt. Kortfattat är Endometrios är en kronisk sjukdom som cirka 200.000 kvinnor i Sverige har, alltså är det väldigt vanligt och det finns ännu inget botemedel av sjukdomen. Det största kännetecknet för Endo är smärta. Upptäcker man inte Endometriosen i tid kan det faktiskt leda till ofrivillig barnlöshet.

 

Jag fick min diagnos nu i november, alltså har det bara gått (snart) två månader sedan. Men väntan efter att få svar har varat i nästan 7 år, alltså så länge som jag har haft min mens och till och med innan det. För mig har det tagit en evighet, men en läkare på kvinnokliniken skulle säga att det är tur att dom hittade endon i tid.

Jag har mer eller mindre alltid haft ont vid mens. Men ju äldre jag blivit desto värre har mina smärtor blivit. Människor i min omgivning svarade mig alltid med att "Alla kvinnor har mer eller mindre mensvärk, du klarar det". Och de gav mig tips som att till exempel röra på mig eller lägga en värmekudde på magen. Eftersom jag ville bli av med smärtan försökte jag med tipsen jag fått. Jag gick upp ur soffan/sängen och gick ut, jag gick och gick, Men det blev aldrig bättre. Jag hämtade vämefilten och la den på magen, kramperna blev bara starkare. Så varför funkade inte tipsen på mig som tydligen funkar på alla andra? Genom högstadiet hade jag ont men det värsta jag visste var att jag kunde tycka att jag blödde mycket. Jag fick ofta springa in på toaletten, vilket ifrågasattes ibland av vänner och jag vågade inte ge dom sanningen utan försökte byta samtalsämne.

 

Sen kom gymnasiet och då hade smärtorna blivit värre att jag inte kunde ta mig till skolan vissa dagar. Det var då som jag för första gången kände att jag kanske skulle kolla upp så inget var fel på mig. Jag kontaktade gyn i Västervik, och kom då i kontakt med min läkare Karin för första gången, och vi gjorde undersökningar men allt såg bra ut. Det som hände då var att jag fick order om att äta ihop 2-3 kartor P-piller, för att jag inte skulle ha mens lika ofta och även för att det kunde lätta på smärtorna. Jag fick även order av att äta full dosering av värktabletter så som ibumetin och panodil. Så detta började jag med, men mina värkar blev värre och värre.
I stort sätt så länge jag kan minnas har folk i min omgivning påpekat att jag haft låg smärttröskel och det gällde även vid mina mensvärkar. Och jag började tro dom, började tänka att jag var ju mesig som bara hade mensvärk men som knappt kunde stå. Men det blev värre och fulldoseringen av tabletterna hjälpte bara i max 20 min. Vissa dagar fick jag planera när jag skulle ta dom så jag kunde vara uppe något tillsammans med familjen. Visste jag att vi skulle äta mat runt fem så tog jag tabletterna efter fyra för då kunde jag lagom äta min mat innan värken började komma tillbaka och jag fick återgå till min köttbulleställning i sängen och ligga helt still, minsta lilla rörelse och värkarna kunde sätta igång.

Så levde jag under mina mensperioder. Ibland hade jag superont men klarade ändå att vara uppe. Men en dag i augusti förra året kom den värsta mensvärksattacken jag upplevt. Jag hade ätit och ställde mig och diskade, när jag hade stått där en stund så "förvsann" jag & "kommer tillbaka" och håller mig i diskbänken. I takt med att jag kom tillbaka fick jag en sån otrolig värk i magen och jag blev väldigt yr. Jag gick på toan och mycket riktigt, jag hade fått mens. Detta var något jag inte alls förstod eftersom jag inte skulle ha den då. Jag lyckades kravla mig till sängen och lägga mig. Där ringde jag en släkting som jag vet har haft liknande menssmärtor som jag har och haft och frågade vad jag skulle göra. Hon sa att hon hörde att jag var orolig och sa att ville jag ringa sjukan skulle jag göra det. Jag började med att ringa 1177. Där fick jag prata med en kvinna och jag svarade på hennes frågor, hon var bombsäker på att jag hade fått ett missfall och att jag borde ringa västerviks sjukhus. Där stannade jag upp. MISSFALL? Var jag ens gravid? Jag har ju tagit p-piller! Några timmar efter att jag pratat med kvinnan på 1177 ringde en väldigt förvirrad och förstörd Michaela till gyn i västervik. De sa snabbt att jag inte alls fått ett missfall & att det tyckte det var sjukt att kvinnan på 1177 sagt det istället för att bara säga åt mig att ringa till västervik. De sa även att ville jag komma in skulle jag göra det. Jag fick skjuts av en vän till mig och de tog lite tester och gjorde samma gynundersökning jag gjorde två år tidigare, men inget var fel på mig. Men jag fick en telefontid till min läkare Karin samt ett recept på starkare tabletter som faktiskt hjälper i några timmar (istället för 20 min).

 

Det gick några veckor och Karin ringde mig, vi pratade och hon berättade vad jag kunde göra för att ta reda på mer vad det kunde vara, Och hon hade en teori, Endometrios. Men för att ta reda på det var jag tvungen att göra en titthålsoperation. Allt med nålar och doktorer skrämmer mig så att välja operationen var ett svårt val för mig. Och efter en operation när jag var liten var jag rädd över att jag skulle sövas. Men jag valde att göra operationen för då skulle jag ju få veta. Förhoppningsvis äntligen få mina svar.

Den 11 november blev det dags för operation. Jag åkte till Västervik med min pappa & pojkvän. När jag kom dit började det direkt. Lite tester på gynmottagningen. Sedan gick jag ner till kvinnokliniken. Och där blev pappa & min pojkvän bedda att sätta sig ner och kvinnan som var med mig visade in mig på ett rum med några bås med rullsängar och sa åt mig att byta om. Det skulle alltså hända nu? Redan? Jag satte mig på sängen och tårarna bara rann, jag var inte redo. Jag har nog inte varit så rädd på väldigt länge. Jag gick ut till pappa & min pojkvän och tårarna bara rann, jag ville inte in. Jag var rädd för vilka svar jag skulle få. Efter en stund när jag lugnat ner mig gick jag in och bytte om men som tur var fick de andra komma in och vara med mig. Det kom in sköterskor och skulle sätta dropp och jag som har nålfobi fick hålla min pojkvän i handen medan han & min pappa satt där och sa att det skulle bli bra. Ja jag är 19 år och har nålfobi och håller pojkvännen i handen, men det var ju inte bara det. Det var så mycket tankar och rädsla som svävade runt i huvet. Så innan du som läser dömer, försök att förstå är du snäll. Efter en stund blev läkarna redo och jag fick gå in till operationssalen. Först då blev jag faktiskt lugn. Min narkosläkare var hur bra som helst och sövningen gick väldigt snabbt.

 

 

 

Sedan vaknade jag, fast inte på ett harmoniskt sätt som jag hade förväntat mig. Jag vaknade till en otrolig smärta. Och fick mer och mer morfin men det hjälpte inte. Efter cirka en timma rullades jag tillbaka in i båset och fick träffa pappa och min pojkvän. Min läkare kom in till mig och sa att hon inte visste OM hon hittat vad som skulle kunna vara endometrioshärdar men hon hade tagit det hon hittat och skulle skicka det på analys. Jag skickades hem efter några timmar (hade lite komplikationer pga. biverkningar av morfinet).

 

Efter två veckor ringde Karin tillbaka med mina provresultat och hon kunde berätta att jag har Endometrios men att vi ska vara glada att vi hittade det i tid. Ju tidigare man hittar det desto lättare är det att hindra att den blir aggresiv. Så jag har tur. Trots supersmärta, psykisk nedsättning, problem med viss mat så som laktos och gluten på mornarna så har jag en ganska snäll/normal grad av Endo. Och det är något jag tackar för. För värre vill jag absolut inte att den ska bli.

Så vad händer för mig nu då? Jo ärren sitter där så fint på magen och om en månad ska jag testa att sätta in en hormonspiral istället för mina P-piller. Så min resa är inte slut här, den kommer fortsätta. Jag vet inte åt vilket håll än bara men jag har en sån bra familj och en sån fin pojkvän som stöttar mig genom det. Människor i min omgivning kanske inte förstår, jag ser ju frisk ut. Men inom mig känner jag mig ibland helt värdelös. Så mycket smärta som vrider och vänder, tröttheten som aldrig försvinner, ett humör som för det mesta svänger och mat som inte kan smältas som det ska hela tiden. Även om ni inte förstår vill jag gärna ha respekten. Säger jag att jag inte orkar göra något speciellt så är det så. Hade jag kunnat köra ett hårt tränigspass hade jag gjort det, hade jag orkat göra en massa saker hela tiden hade jag gjort det. Men under min mensperiod då Endon visar sig för mig. Då har jag ibland väldigt svårt att leva som jag vill. Jag måste ibland säga nej mot min vilja för jag vet att kroppen inte kommer klara av det. Så jag säger igen, ni behöver inte förstå bara respektera.
Nu är det en ny endoperiod igen, denna gången är jag nästan rädd för hur ont jag kommer att ha. Men jag försöker vara positiv. Det här fixar jag. Utan problem. Jag är inte ensam!
Så det enda jag har kvar att säga är,
Fortsättning följer & Fuck dig Endo!


Ju mer jag läser om endon, för att veta hur jag kan underlätta för mig själv, ju mer arg blir jag. För att det finns de kvinnor som knappt kan leva pga deras sjukdom & problematik. Det finns inget botemedel och sjukdomen kostar tydligen staten alldeles för mycket. Lika som cancer behöver Endometrios bidrag till forskning och för att hitta botemedel. Inte för min skull, utan för alla drabbades skull. 
Jag väljer att inte vara tyst om min Endo just på grund av att kunna sprida kunskap och berätta för någon att hon inte är ensam om att känna som hon gör. De senaste månaderna har jag lärt mig att vi är många, som jag skrev 200 000 stycken. Vissa dagar är allt bra, men som inatt. Inatt är det inte roligt när jag bli påmind av min smärta & att jag är en av dessa 200 000. Men snart är det en ny dag, och den dagen ska jag också ta mig igenom, med glädje.

 

 

 

De senaste veckorna har mitt huvud kokat. Kokat av lycka, kärlek och ilska. 
Lycka för att jag har så fina människor i min omgivning som ställer upp till tusen.
Kärlek för att jag fått spendera två långa, men för snabba, veckor tillsammans med min bättre hälft. 
Ilska för att jag blir så arg när människor inte kan se till andra människor lycka och drömmar.

Enligt mig är det inte okej när man ska försöka övertala någon om nått bara för att man själv tycker så, för sin egen skull. Som till exempel att ens vän inte tycker att du ska bli tillsammans med någon bara för att hon/han inte tycker att personen är bra nog. Eller när någon inte tycker att man ska få jobba med det man vill bara för att personen har nedvärderande åsikter om personer inom det yrket. 
Alla har någon gång fått sina åsikter/drömmar "dissade" för att någon inte tycker att de är bra eller för att det inte passar dom, så min påbörjade lista kan göras otroligt mycket längre. 

Min åsikt om er som alltid ska ha en nedvärderande åsikt om andra människors drömmar, sköt ert egna. 
Vill du resa jorden runt, gör det. 
Vill du bli tillsammans med nån, bli det. 
Vill du gå en utbildning/jobba i Sverige eller utomlands, gör det. 


Mina val har blivit ifrågasatta och åsikterna om vad andra egentligen tycker jag ska göra har varit många. 

 

Som till exempel varför jag klarar av att ha min pojkvän i Danmark. Varför jag inte gör slut redan nu när det är upplagt (enligt dessa personer) för att det inte skulle hålla när vi ses så sällan. 
Mitt svar på det är att jag älskar honom. Han gör (äntligen) något för sin egen skull, något han vill göra. Och det gör mig lycklig. När man ser att han blir stolt över sig själv när det går bra för honom. Vad skulle jag vara för någon människa om jag inte skulle stötta honom i något som gör honom lycklig och som gör honom till en bra människa? Självklart är det inte alltid en dans på rosor och självklart går mitt hjärta i tusen bitar när det ibland tar en hel månad innan vi ses. Men vi har ju faktiskt dagens teknik som gör att vi iallafall kan hålla kontakten. 
Han gör mig lycklig trots de 45 mil mellan oss och självklart litar jag på honom, är inte det egentligen bra nog? Måste man bo "på" varandra för att det ska hålla? Vi behöver inte det iallafall. 

Vi vet inte om det kommer hålla hela livet, men vem kan förutspå sådant? Även om man är sambos eller särbos. Vi följer bara våra hjärtan. Vilket alla borde göra. 

Så bara för att din mamma, kompis, syster eller bror inte tycker att du ska göra ett val som du egentligen vill göra, får det dig att bli lycklig så gör det! Det är inte dom som kommer leva med dina beslut du tar. Det är bara dig själv. Så se till att göra dom för din egna skull redan från början. 
Alla är värda att följa sina drömmar och gå sin egen väg.
Så börja nu, vad är DITT nästa val, vad säger DITT hjärtat? 

 

5 månader - Finner inga ord jag kan få ner idag. Han vet dom redan. Han vet allt vad mina känslor säger. Det är det som är de viktigaste. Han jag älskar mest av allt vet ♥




They will never understand, neither will we. It's just love and all its madness.

- 544

 

Jag är tillbaka!  
...och denna gång som nygräddad student. Började min sommar med att stå i första sektionen på Håkans historiska spelning på Ullevi, hade en galen studentdag/natt och drog senare vidare med min älskling till Danmark där jag hade en otroligt bra vecka (trots att jag inte fick fira midsommar för "Danskar firar inte det, så då ska vi heller inte det" enligt Ronny). Sen var det det dags för min sommar på ICA Kvantum. Kan nog faktiskt säga att det har varit mitt bästa sommarjobb. Älskar mina kompanjoner & jag har lärt mig så otroligt mycket.
Sommaren har bjudit på lite allt möjligt. Otroligt mycket sol, mycket jobb, dagar & kvällar med vänner, kärlek, vistelse på semesterracet, mycket pussar och kramar, grillning, roadtrips till Viken, kolmården, mycket Wienernröd och nu när är sommaren är över är det fullt med "hejdå'n" hela tiden, 
Ja trots mycket jobb kan jag säga att denna sommar kommer på andra plats (efter 2010). 

Hösten 2014 da? Ja ni. Än så länge är det jobb, bröllop och lite resor ner till hjärtat mitt och till mina pluggande vänner som står på schemat. Drömmar finns om mer. Målen ska nås men just nu kan det bli lite hur som. 
Får väll komma tillbaka om några månader igen, när jag har facit i hand.

Trots allt bra som varit under sommaren har vi och även jag förlorat två fina vänner. 
Underbara Felicia som så tappert kämpade för sin cancer & visade mig att hoppet finns, det är det sista som lämnar människan. Men trots hoppet kan man inte alltid kämpa hur länge som helst, tyvärr. Och hon fick flyga upp till våra andra änglar & äntligen slippa smärtan. Det är så otroligt orättvist och hon var inte den som förtjänade det. Sänder mina styrkekramar till familjen och speciellt till hennes lillasyster som jag känt sen så många år tillbaka. En otroligt stark tjej, lik sin storasyster som alltid kommer vara med henne och resten av familjen. 

Och Wille, som kämpade med, mot och för livet. Även han en otroligt snäll och glad kille som inte förtjänade något ont. Önskar att du hade kunnat säga något, till någon. För att hitta tillbaka. Men jag hoppas att du känner att du har det bättre där du är nu. Att det är lugn och ro. 

Kram på er, fina änglar. Vila nu i frid.

 

Allt innanför och utanför skolan

 

 

Har haft den bästa helgen på så otroligt länge. Den slår nog alla helger om jag ska vara ärlig. 
I torsdags åkte jag tillbaka ner till Danmark för att umgås med min favorit en hel helg.
Efter roadtrips, skratt, kärlek, trygghet, premiärbesök på Tivoli, massa nya danska ord i bagaget och en tårfylld hemresa vet jag exakt vad hjärtat säger. 
Har sagt det innan och kommer säga det tusen gånger till, han får mig att må så bra. Han får mig att orka dagarna. Han väckte de döda fjärilarna i höstas och än är de inte döda och kommer inte dö.

Nu väntar två och en halv vecka till studenten, det är helt sjukt att jag knappt kan förstå det! 

Åren har bara blåst förbi sedan jag träffade honom för första gången. Det är redan fyra år sen. 
Vänskapen som bara blommade direkt och känslor som smög sig fram redan då. 
Med snedsteg från oss båda lite här och var kommer han alltid vara den som räddade mig, från mig själv. När jag inte hade någon annan. 

Han finns alltid där, får mig alltid att skratta och gör mig så lycklig. Jag har även turen att inte bara kalla han för min bästa vän utan även för min pojkvän. Den allra bästa som man kan ha enligt mig. Han som vet alla mina hemligheter och brister men ändå säger och skriver varje dag att han älskar mig. 
Han är den mest omtänksamma och känslosamma killen jag känner, och den knasigaste kanske jag också ska tillägga.

Jag har haft turen att lära känna den riktiga Ronny, den som jag inte tror så många fått se. Han är bäst och jag älskar honom så otroligt mycket, och har gjort det på alla möjliga sätt under de senaste åren. 
Så ja, vi har inte varit tillsammans officielt så länge nu, men jag kan ändå säga att jag älskar honom efter allt vi har fått gå igenom under dessa fyra år. För att han kom tillbaka och fortsätter rädda mig, varje dag. 

Jag är så sjukt jäkla kär i dig Ronny, mer än vad jag någonsin varit innan. 

//Nu är allt packat och klart för några dagar i ett soligt Danmark med mitt hjärta. Helt underbart om ni frågar mig! Behöver lite energi för de sista veckorna i skolan nu! 

 

Haft några oförglömliga dagar i Stenlille. Skratt, tatueringar, fest, myskväll, mat, singstar, grillat, grön natur med massa blommor och boende, i ett stort fint hus, är vad dagarna bland annat har erbjudit. 
Det var dagar jag verkligen behövde. Få ta en paus från allt här borta och bara andas och leva i nuet. För nu mår jag mycket bättre och är redo för de kommande 53 dagarna fram till studenten.

// ♥

Dagarna fortsätter att gå som vinden. 
Har haft en riktigt fin helg som bjöd på mycket bilåkande, en flytt, kärlek, trygghet och skratt. 
Det behövdes eftersom jag är mitt i stressen med skolan. Men som det ser ut nu så kommer det gå. 
Påsklovet är bara tolv dagar bort och då väntar cirka en vecka i Danmark för min del. Det ska bli så skönt att få åka till min bästa och försvinna från Vimmerby en stund. 
Har bestämt mig för vad jag ska göra i höst. Och innan det har jag en sommar med jobb på Kvantum och på torget. Det känns skönt att ha en liten susning om vad som ska hända. 

/Jag tänker inte låta skitsnack och lögner stoppa mig. Jag tänker fortsätta, starkare än förut. 
Nu slutar jag...
//Har sagt/skrivit det så himla många gånger, och nu kommer det igen. Jag är så otroligt glad att jag har mina vänner. Och jag är så glad över att just de är mina vänner, för shit vilka kämpar. Är så stolt över er alla för de olika resor ni har fått gå igenom.