michaelajohanssonx

Hej där någon.
I skrivande stund är klockan 01:54 och egentligen borde jag nog sova med tanke på att larmet är satt på 06:00, men jag kan inte. Jag kan inte sova på grund av smärta och tankar som svävar i mitt huvud. Så istället valde jag att göra det jag är bäst på, skriva av mig, och denna gång inte i min dagbok, utan här.
Jag gick in på google, jag skrev in mitt sökord och började kolla på youtube-klipp från när andra kvinnor berättar om sina liv. Mitt sökord?
"ENDOMETRIOS".
Det är på grund av det ordet jag har ont och att tankarna svävar runt. Kortfattat är Endometrios är en kronisk sjukdom som cirka 200.000 kvinnor i Sverige har, alltså är det väldigt vanligt och det finns ännu inget botemedel av sjukdomen. Det största kännetecknet för Endo är smärta. Upptäcker man inte Endometriosen i tid kan det faktiskt leda till ofrivillig barnlöshet.

 

Jag fick min diagnos nu i november, alltså har det bara gått (snart) två månader sedan. Men väntan efter att få svar har varat i nästan 7 år, alltså så länge som jag har haft min mens och till och med innan det. För mig har det tagit en evighet, men en läkare på kvinnokliniken skulle säga att det är tur att dom hittade endon i tid.

Jag har mer eller mindre alltid haft ont vid mens. Men ju äldre jag blivit desto värre har mina smärtor blivit. Människor i min omgivning svarade mig alltid med att "Alla kvinnor har mer eller mindre mensvärk, du klarar det". Och de gav mig tips som att till exempel röra på mig eller lägga en värmekudde på magen. Eftersom jag ville bli av med smärtan försökte jag med tipsen jag fått. Jag gick upp ur soffan/sängen och gick ut, jag gick och gick, Men det blev aldrig bättre. Jag hämtade vämefilten och la den på magen, kramperna blev bara starkare. Så varför funkade inte tipsen på mig som tydligen funkar på alla andra? Genom högstadiet hade jag ont men det värsta jag visste var att jag kunde tycka att jag blödde mycket. Jag fick ofta springa in på toaletten, vilket ifrågasattes ibland av vänner och jag vågade inte ge dom sanningen utan försökte byta samtalsämne.

 

Sen kom gymnasiet och då hade smärtorna blivit värre att jag inte kunde ta mig till skolan vissa dagar. Det var då som jag för första gången kände att jag kanske skulle kolla upp så inget var fel på mig. Jag kontaktade gyn i Västervik, och kom då i kontakt med min läkare Karin för första gången, och vi gjorde undersökningar men allt såg bra ut. Det som hände då var att jag fick order om att äta ihop 2-3 kartor P-piller, för att jag inte skulle ha mens lika ofta och även för att det kunde lätta på smärtorna. Jag fick även order av att äta full dosering av värktabletter så som ibumetin och panodil. Så detta började jag med, men mina värkar blev värre och värre.
I stort sätt så länge jag kan minnas har folk i min omgivning påpekat att jag haft låg smärttröskel och det gällde även vid mina mensvärkar. Och jag började tro dom, började tänka att jag var ju mesig som bara hade mensvärk men som knappt kunde stå. Men det blev värre och fulldoseringen av tabletterna hjälpte bara i max 20 min. Vissa dagar fick jag planera när jag skulle ta dom så jag kunde vara uppe något tillsammans med familjen. Visste jag att vi skulle äta mat runt fem så tog jag tabletterna efter fyra för då kunde jag lagom äta min mat innan värken började komma tillbaka och jag fick återgå till min köttbulleställning i sängen och ligga helt still, minsta lilla rörelse och värkarna kunde sätta igång.

Så levde jag under mina mensperioder. Ibland hade jag superont men klarade ändå att vara uppe. Men en dag i augusti förra året kom den värsta mensvärksattacken jag upplevt. Jag hade ätit och ställde mig och diskade, när jag hade stått där en stund så "förvsann" jag & "kommer tillbaka" och håller mig i diskbänken. I takt med att jag kom tillbaka fick jag en sån otrolig värk i magen och jag blev väldigt yr. Jag gick på toan och mycket riktigt, jag hade fått mens. Detta var något jag inte alls förstod eftersom jag inte skulle ha den då. Jag lyckades kravla mig till sängen och lägga mig. Där ringde jag en släkting som jag vet har haft liknande menssmärtor som jag har och haft och frågade vad jag skulle göra. Hon sa att hon hörde att jag var orolig och sa att ville jag ringa sjukan skulle jag göra det. Jag började med att ringa 1177. Där fick jag prata med en kvinna och jag svarade på hennes frågor, hon var bombsäker på att jag hade fått ett missfall och att jag borde ringa västerviks sjukhus. Där stannade jag upp. MISSFALL? Var jag ens gravid? Jag har ju tagit p-piller! Några timmar efter att jag pratat med kvinnan på 1177 ringde en väldigt förvirrad och förstörd Michaela till gyn i västervik. De sa snabbt att jag inte alls fått ett missfall & att det tyckte det var sjukt att kvinnan på 1177 sagt det istället för att bara säga åt mig att ringa till västervik. De sa även att ville jag komma in skulle jag göra det. Jag fick skjuts av en vän till mig och de tog lite tester och gjorde samma gynundersökning jag gjorde två år tidigare, men inget var fel på mig. Men jag fick en telefontid till min läkare Karin samt ett recept på starkare tabletter som faktiskt hjälper i några timmar (istället för 20 min).

 

Det gick några veckor och Karin ringde mig, vi pratade och hon berättade vad jag kunde göra för att ta reda på mer vad det kunde vara, Och hon hade en teori, Endometrios. Men för att ta reda på det var jag tvungen att göra en titthålsoperation. Allt med nålar och doktorer skrämmer mig så att välja operationen var ett svårt val för mig. Och efter en operation när jag var liten var jag rädd över att jag skulle sövas. Men jag valde att göra operationen för då skulle jag ju få veta. Förhoppningsvis äntligen få mina svar.

Den 11 november blev det dags för operation. Jag åkte till Västervik med min pappa & pojkvän. När jag kom dit började det direkt. Lite tester på gynmottagningen. Sedan gick jag ner till kvinnokliniken. Och där blev pappa & min pojkvän bedda att sätta sig ner och kvinnan som var med mig visade in mig på ett rum med några bås med rullsängar och sa åt mig att byta om. Det skulle alltså hända nu? Redan? Jag satte mig på sängen och tårarna bara rann, jag var inte redo. Jag har nog inte varit så rädd på väldigt länge. Jag gick ut till pappa & min pojkvän och tårarna bara rann, jag ville inte in. Jag var rädd för vilka svar jag skulle få. Efter en stund när jag lugnat ner mig gick jag in och bytte om men som tur var fick de andra komma in och vara med mig. Det kom in sköterskor och skulle sätta dropp och jag som har nålfobi fick hålla min pojkvän i handen medan han & min pappa satt där och sa att det skulle bli bra. Ja jag är 19 år och har nålfobi och håller pojkvännen i handen, men det var ju inte bara det. Det var så mycket tankar och rädsla som svävade runt i huvet. Så innan du som läser dömer, försök att förstå är du snäll. Efter en stund blev läkarna redo och jag fick gå in till operationssalen. Först då blev jag faktiskt lugn. Min narkosläkare var hur bra som helst och sövningen gick väldigt snabbt.

 

 

 

Sedan vaknade jag, fast inte på ett harmoniskt sätt som jag hade förväntat mig. Jag vaknade till en otrolig smärta. Och fick mer och mer morfin men det hjälpte inte. Efter cirka en timma rullades jag tillbaka in i båset och fick träffa pappa och min pojkvän. Min läkare kom in till mig och sa att hon inte visste OM hon hittat vad som skulle kunna vara endometrioshärdar men hon hade tagit det hon hittat och skulle skicka det på analys. Jag skickades hem efter några timmar (hade lite komplikationer pga. biverkningar av morfinet).

 

Efter två veckor ringde Karin tillbaka med mina provresultat och hon kunde berätta att jag har Endometrios men att vi ska vara glada att vi hittade det i tid. Ju tidigare man hittar det desto lättare är det att hindra att den blir aggresiv. Så jag har tur. Trots supersmärta, psykisk nedsättning, problem med viss mat så som laktos och gluten på mornarna så har jag en ganska snäll/normal grad av Endo. Och det är något jag tackar för. För värre vill jag absolut inte att den ska bli.

Så vad händer för mig nu då? Jo ärren sitter där så fint på magen och om en månad ska jag testa att sätta in en hormonspiral istället för mina P-piller. Så min resa är inte slut här, den kommer fortsätta. Jag vet inte åt vilket håll än bara men jag har en sån bra familj och en sån fin pojkvän som stöttar mig genom det. Människor i min omgivning kanske inte förstår, jag ser ju frisk ut. Men inom mig känner jag mig ibland helt värdelös. Så mycket smärta som vrider och vänder, tröttheten som aldrig försvinner, ett humör som för det mesta svänger och mat som inte kan smältas som det ska hela tiden. Även om ni inte förstår vill jag gärna ha respekten. Säger jag att jag inte orkar göra något speciellt så är det så. Hade jag kunnat köra ett hårt tränigspass hade jag gjort det, hade jag orkat göra en massa saker hela tiden hade jag gjort det. Men under min mensperiod då Endon visar sig för mig. Då har jag ibland väldigt svårt att leva som jag vill. Jag måste ibland säga nej mot min vilja för jag vet att kroppen inte kommer klara av det. Så jag säger igen, ni behöver inte förstå bara respektera.
Nu är det en ny endoperiod igen, denna gången är jag nästan rädd för hur ont jag kommer att ha. Men jag försöker vara positiv. Det här fixar jag. Utan problem. Jag är inte ensam!
Så det enda jag har kvar att säga är,
Fortsättning följer & Fuck dig Endo!


Ju mer jag läser om endon, för att veta hur jag kan underlätta för mig själv, ju mer arg blir jag. För att det finns de kvinnor som knappt kan leva pga deras sjukdom & problematik. Det finns inget botemedel och sjukdomen kostar tydligen staten alldeles för mycket. Lika som cancer behöver Endometrios bidrag till forskning och för att hitta botemedel. Inte för min skull, utan för alla drabbades skull. 
Jag väljer att inte vara tyst om min Endo just på grund av att kunna sprida kunskap och berätta för någon att hon inte är ensam om att känna som hon gör. De senaste månaderna har jag lärt mig att vi är många, som jag skrev 200 000 stycken. Vissa dagar är allt bra, men som inatt. Inatt är det inte roligt när jag bli påmind av min smärta & att jag är en av dessa 200 000. Men snart är det en ny dag, och den dagen ska jag också ta mig igenom, med glädje.