michaelajohanssonx

Jag är väldigt frånvarande, inte bara här. Överallt. 
Människor jag träffar varje dag börjar fråga, fråga vart jag tagit vägen. Helt ärligt, jag vet inte. 
Men jag vill inte att de ska vara oroliga som många faktiskt påstår att de är.
Sanningen är för jobbig att prata om, därför väljer jag nu att berätta en liten del av det här, inte för att få uppmärksamhet, men så att mina nära kan förstå en liten del varför jag inte är riktigt mig just nu. 

Det började för några år sedan, lite trötthet här och lite mindre mat där. Tonårspsyke kanske man kan kalla det hela. Men sen jag började gymnasiet blev dessa svårigheter mer och mer och fler. 
Vårterminen i ettan blev det prat om att jag skulle sjukskrivas från skolan men min mamma, som känner mig alldeles för väl, sa ifrån direkt för hon vet att jag inte klarar mig utan mitt sociala jag får i skolan med mina vänner. Och tack vare min förstående franskalärare fick jag följa med till Frankrike efter mycket om och men. och tillslut klarade jag sedan ettan. 

I tvåan började kroppen säga ifrån i form av andningsvårigheter och smärtor i bröstkorgen vilket ledde till besök på akuten. Inte för oväntat var alla värden normala och jag skickades hem.
Hela året blev jag alltid sjuk, allt ifrån vanliga förkylningar till magkatarr. Fler och fler sjukhusbesök. 
Jag ville inte erkänna mina beskymmer för att jag kände mig svag som inte klarade pressen som alla andra i min omgivning faktiskt gjorde. Jag skämdes. Men min väldigt nära vän som hjälpt mig mest genom detta fick mig att iallafall gå till kuratorn så jag kunde få prata av mig. 
Jag kunde sitta där och berätta om mina beskymmer men jag tog aldrig riktigt in dom själv. 
Mina kroppsliga beskymmer gjorde att mitt psyke inte var med helt och hållet och jag började förlora mig själv och gjorde mina närmsta illa på grund av mitt dåliga mående. Vid denna tidpunkt ville jag heller inte riktigt erkänna allt fullt ut. Efter en riktigt tuff vårtermin klarade jag även tvåan, jag lyckades hitta tillbaka till mig själv men orken, den var på gränsen.

Under sommarlovet var det tänkt att jag skulle vila ut inför sista och enligt mig det viktigaste året på gymnasiet. Men istället jobbade jag för att hålla mig sysselsatt. Jag vilade inte alls och detta ledde till att jag nästan slutade äta, inte för att jag ville utan för att jag inte kunde. Jag blev tröttare och jag förlorade mitt glada humör och mig själv igen. Gjorde mitt största misstag och mycket gick i kras. Men trots allt detta insåg jag aldrig riktigt. 
Men en dag kom allt ifatt mig. Jag skulle köpa ett par byxor, ett par jag redan hade men som jag tyckte hade töjts ut. Jag gick till affären och testade samma storlek och insåg att de var för stora, testade storleken under och insåg precis samma sak om dom med. Två storlekar under min normala och de satt perfekt. När jag tittade mig själv i spegeln då såg jag inte mig själv. Jag såg en tunn, blek och olycklig tjej som var någon helt annan än den jag var van vid att se. Där insåg jag, reflekterade allt. Insåg att jag aldrig orkade nått längre, att jag kunde sova hela natten och ligga i sängen hela dagen men endå inte känna mig utvilad. Den dagen åkte jag hem och ringde till vårdcentralen och sa i prinsip att "nu vill jag ha hjälp. jag vill bli tagen på allvar. Alla läkare säger att det blir bättre men det har bara gått utför i tre år nu". Har nog aldrig känt mig så desperat innan men heller aldrig så stark. 

Veckan efter fick jag en tid och gjorde massa undersökningar. Någon vecka efter fick jag ett brev hem. Till min förskräckelse har läkarn skrivit att jag har en ätstörning och ska få skickas till Kalmar. "Jag, ha en ätstörning? När fasen hände det?! Jag som älskar mat mer än allt annat!"
Efter ett antal resor dit och samtal bestämde vi oss för att jag skulle åka dit en vecka på behandling för att de skulle se hur jag åt. Så jag var där en hel vecka med fler tjejer med olika ätstörningar. Och det har nog varit en av de bästa sakerna jag gjort, jag lärde mig så himla mycket om mig själv och jag insåg mer och mer vem jag blivit och vem jag en gång var. Vem av dessa personer jag faktiskt VILL vara. 
För några veckor fick jag åka tillbaka på samtal och till min lättnad sa de att jag inte har en ätstörning utan att det är nått annat. Så nu fortsätter resan, allt annat än rak. Jag är fortfarande på botten men jag har ändå gjort stora framsteg. 

Jag vill säga tack till er som funnits där och stöttat mig. Speciellt mina familjer och en speciell person, som jag inte alltid behandlat rättvist, men som trots det alltid funnits där. Även ni som inte vetat nått men sett och funnits där endå. Alla ni är guld värda och utan er hade jag absolut inte tagit mig hit där jag är nu. 
Vill inte nu att ni ska börja oroa er eller "bry" er mer. Det var inte därför jag valde att skriva detta. 
Jag börjar äta igen, inte normalt men mer än i somras iallafall. Så en sak börjar gå uppåt! Babysteps!
Detta är bara en liten del av allt som hänt, trots alla dessa rader, men det finns saker som jag väljer att behålla själv och som förblir osagda för allmänheten.  

Så nu, ni som tycker att jag skrivit för mycket, erkänt mer än det vanliga. Tyck vad ni vill.
Detta är mitt val för att slippa prata om det när fler och fler har mer och mer frågor. För att mina vänner förtjänar att veta varför jag kan bete mig så konstigt ibland och varför jag är borta från skolan så mycket. 

Men nu ser jag fram att få jullov, och sedan börja sista terminen på gymnasiet och speciellt med alla mina underbara vänner. Vi ska ta studenten!!! 
Den dagen jag kommer stå där på trappan och sjunga och skrika, den dagen kommer vara den bästa i mitt liv på många sätt. Men en av anledningarna är för att jag kommer känna att jag klarade det. Jag vann.
Än är jag inte där, men jag kommer komma dit. Jag lovar det för jag ser det nu.
Ingen sjukskrivning, jag ska kämpa och klara det hela vägen!
Never lose hope! ♥